I huvudet på coach
2024-09-29
Historiska poäng och pannknack
Jag ska vara brutalt ärlig.
Jag är bakis.
Bakis efter att ha firat Åkersberga Baskets första poäng i Superettan, landets nästa högsta seniordivision.
Historiska poäng för den lilla gulröda klubben i mitt hjärta.
Vaknade på lördagsmorgonen med ont i magen.
Det är så mycket som står på spel.
Så mycket känslor.
Skittöntigt jag vet.
Med tanke på vad mycket ont på riktigt som pågår i världen.
Att då ha ont i magen för en sketen basketmatch känns jävligt lamt.
Men jag sa ju att jag ska vara ärlig.
Och basket är viktigt för mig
Superettan är viktig för klubben, laget och mig.
Har varit känslostyrd hela mitt liv.
Det är en förbannelse i vissa situationer, men också något bra.
Att det är viktigt gör också att vi tar denna resa på fullaste allvar.
Det svetsar samman en grupp, ett lag. Något som i min mening finns alldeles för lite av i detta individualismens tidevarv.
När lädret for upp i luften igår så såg jag ett lag, en grupp, som gillar varandra och som kämpar för varandra. För laget. Inte för jaget. Det har varit en av styrkorna bakom framgångarna för Åkersberga Baskets P03/04 och det är fortfarande styrkan i det herrlag som legat i toppen av Basketettan i tre år och nu tagit klivet upp i basketens finrum.
Jag säger finrum.
Vet att SBL finns.
Men i min värld så är Superettan finare. Ärligare.
Här köps inte framgångar.
Här tävlar de flesta helt utan importer.
Utan avlönade spelare.
Klubb mot klubb.
Och jävlar vad många bra spelare det finns.
Som sällan får chansen när storklubbarna köper sig tillfälliga framgångar med fyra importer.
Importer som i princip aldrig bryr sig om laget, om klubben. Utan bara om sina egna stats för att jaga en större lönecheck någon annanstans.
Jag är inte dummare än att jag fattar att det är professionell idrott.
Men det här är i mitt huvud.
Och i mitt huvud så behöver svensk basket tänka om.
Begränsa antalet importer.
Sanera ekonomin och lita på att svenska spelare faktiskt är tillräckligt intressanta ur ett publik underhållningsvärde.
Jag tror det.
Och det är därför jag är så imponerad över Alviks damer i högsta ligan.
Tror att de gör helt rätt.
Åkersberga tog kommandot direkt mot Eos.
Försvaret bet, vi delade på lädret och skyttet var utmärkt.
Vi ryckte åt oss en tidig tiopoängledning, som växte till 20.
Matchens lirare Jonte Gunnarsson lyste av revanschlusta.
Styrde i och ställde i D, slet ner returer och scorade.
Det var viktigt för Jonte. Jag såg hur han led efter att ha missat ett par närskott i crunchtime mot Wetterbygden.
Nu var lagkapten Gunnarsson i sitt esse.
Men han var långt ifrån ensam. Varenda en av de tio spelare som klev in på det havsblå golvet i Multihallen bidrog. Hampus Åhlin var återigen en avgörande faktor. Med sitt lugna och kloka spel. Ovärderlig rutin när det blåser.
För blåser gör det alltid när Åkersberga spelar i ledningen.
Vi är helt enkelt inte bra på det.
Det är lätt att vi hamnar på bekvämlighetens hälar, men det påminde vi varandra om vid ett flertal av matchens dalar.
Och så tog den feta damen ton.
I det här fallet en vältränad före detta ordförande i Kristian Bodingh, som konstaterade i högtalarsystemet att Åkersberga tagit denna historiska skalp med 87-69.
Jonte fick som sagt pris och i Eos gick matchens lirare till Elias Nilsson, som aldrig gav upp, utan kämpade i 40 minuter för sin nya klubb.
Samligen i omklädningsrummet efter ett flertal kramar från vänner i publiken var magisk.
Energin i ett lag som gjort något speciellt är otrolig.
Jag kan leva på sånt länge.
Åtminstone i två veckor tills det är dags för nästa fajter i Superettan.
Då drar vi till Malmö för retur mot Eos på lördagen den 12/10 och sedan Malbas på söndagen den 13/10.
Nu kommer Gurkan om 15 minuter.
Vi ska till Tenstahallen och coacha H19.
Det är den yngre halvan av samma lag som igår.
Samma fantastiska grupp.
Framåt stolta Åkersberga!
